KULTUR. I ett villaområde någonstans i mellersta Sverige finns allt en barnfamilj behöver. Skola, ICA Maxi, närsjukhus och trevliga grannar. Men bland äppelträd, middagsbjudningar och knattematcher i fotboll finns också någonting annat. Tonårstjejer som skär sig.

Susanne hittar blodiga servetter och fläckar i sin dotter Emblas säng en dag när de storstädar. Hennes värld rasar samman, en bit i taget. Hon undrar vad som hänt med hennes glada, positiva lilla ängel. Att en sextonåring inte kan vilja njuta av livet övergår Susannes förstånd. Emblas lillebror Kalle förstår sig inte heller på sin syster och det tär på familjerelationerna när hon får all uppmärksamhet i hemmet.

Embla stänger både dörren till sitt rum och till sitt tidigare så öppna hjärta. Hon spenderar nätterna framför datorn med att chatta, blogga, fotografera sig själv snett ovanifrån med vit hy, spretigt hår och tyllkjol. Susanne står maktlös och ser förfärat på medan Niklas är övertygad att det bara är en fas Embla går igenom och som kommer att gå över. När Susanne slutligen söker hjälp för att rädda Embla från sig själv så slussas hon runt mellan olika vårdenheter och ingen tycks ta henne på allvar. Hennes dotter är inte heller någon dum tonåring längre, hon vet hur man manipulerar människor för att få det man vill ha. Hon vet när man ska le och hur man ska bete sig när man svarar på frågorna så att både läkare och psykolog blir nöjda för stunden. Fagerberg pekar här på stora brister i den svenska sjukvården och vi vet alla hur jobbigt det är att sitta i telefonkö flera timmar för att få prata med rätt person.

Boken får mig att tänka till ordentligt och uppskatta den öppna och problemfria relationen jag har till mina föräldrar, men den skrämmer mig på samma gång. Kommer jag våga skaffa barn, älska dem och ge dem allt jag har, när de bara kommer växa upp och växa ifrån mig? Kanske kommer de smälla igen dörren i ansiktet på mig och säga att jag aldrig kommer förstå. Kommer jag då orka kämpa vidare? Precis som Susanne i boken är jag också rädd för att glömma hur det är att vara ung och glömma bort vem jag är i mig själv när jag inte är en del av en helhet, en familj.

Tyvärr är boken väldigt tråkigt skriven, den går aldrig på djupet och det krävs massor av fantasi för att verkligen leva sig in i den. Det blir kort in i boken för många sidor av ”Susanne gråter. Susanne ser sig i spegeln. Susanne suckar. Susanne undrar hur det kunde bli så här” att plåga sig igenom. Att läsa om hur hon steker falukorv, sitter i telefonkö och storhandlar blir rätt segt i längden. Vi har fattat, ni lever ett Svenssonliv, move on.

Trots det högaktuella och skrämmande ämne författaren gett sig in på blir det aldrig tillräckligt gripande eller intressant för att jag ska vilja kalla den läsvärd. Sensmoralen är att aldrig ge upp och att alltid kämpa vidare. Och att kämpa, det var tyvärr precis vad jag fick göra för att ta mig igenom den tunna boken.

0

0