Etikettarkiv: filmrecension

Film: Prince of Persia – the sands of time

Postat av
Svara

FILM & TV. Filmen består till stora delar av ökenvindar och sandstormar. Trots detta blir det aldrig varken torrt eller tråkigt.

Mike Newell, som regisserat Harry Potter och den Flammande Bägaren står för regin även i Disneys nya episka familjefilm Prince of Persia: the Sands of Time. Gyllenhaal (Donnie Darko, Brockeback Mountain) gör rollen som Dustan, den föräldralösa pojke som kungen av Persien räddade från gatorna. 15 år senare beger sig Dustan och hans två bröder iväg för att erövra Alamut, den heliga staden. Hans bröder säger sig ha bevis för att Alamut tillverkat och sålt vapen till deras fiender, något Dustan tvivlar på. När kungen kort senare dör under mystiska omständigheter så blir Dustan anklagad för mordet. Tillsammans med Tamina (Gemma Arterton), som är Alamuts prinsessa tvingas han fly undan sina bröders vrede. Med hjälp av henne gör Dustan allt för att rentvå sitt namn och samtidigt finna sin fars riktiga mördare.

Dock visar det sig snart att prinsessan Tamina är ute på ett helt annat uppdrag och det ställer Dustan inför en rad nya utmaningar. Frågan är om han kan rädda både sitt eget skinn och samtidigt hjälpa prinsessan behålla sin uråldriga hemlighet och uppfylla sitt nobla öde. Hur klyschigt det än låter så lyckas filmen med konsten att vara underhållande från början till slut.

Jerry Bruckheimer som producerat filmen är inte känd för att göra saker ”lagom” eller med måtta. Prince of Persia: the Sands of Time är knappast ett undantag. Musiken är pampig, kostymerna är designade till perfektion och storyn är en aning smäktig. Alltså precis så som det ska vara. Det som imponerar mest på mig med filmen är att handlingen och skådespelarna är mer i fokus än specialeffekterna. En egenskap som Hollywood varit snåla med de senaste åren, oavsett genre.

Relationen mellan Dustan och den envisa prinsessan är stormig och gnabbig ända fram till den första kyssen och dialogen är bitvis på gränsen till smärtsamt pinsam. Trots detta så levererar Prince of Persia precis vad som utlovats, en fullfjädrad familjefilm. Varken mer eller mindre och det behöver den inte vara.

0
0
  

FILM: New Moon

Postat av
42

FILM & TV. En lurvig kille som har svårt att hålla känslorna inom sig eller en iskall snobb som varit 17 år ungefär 90 år för länge? I film två i den omåttligt populära Twilight-serien ställs Bella inför en hel del svåra val.

Vampyrsagan tar sin fortsättning natten till Bellas 18-årsdag. Högst upp på önskelistan är att bli omvandlad till vampyr, så hon kan leva för evigt tillsammans med sin vampyrpojkvän Edward Cullen. Men istället inser han att vampyrfamiljen utgör en fara för Bella bara genom sin blotta närvaro, så han gör slut med sin flickvän för att ge henne en chans till ett normalt liv. Det som följer är månader av mörker och mardrömmar för Bella och man behöver inte ha blivit dumpad av en vampyr för att känna igen sig i den bottenlösa sorg hon upplever.

Den som till slut lyckas dra henne ur depressionen är hennes barndomsvän Jacob som även han bär på en hemlighet. När det uppdagas att han är en varulv så inser Bella att hon förr eller senare kommer tvingas välja sida. Eftersom hon inte längre värdesätter sitt liv på samma sätt som när Edward fanns i det börjar hon, både tillsammans med Jacob och på egen hand, att utmana ödet mer och mer. Till en början i ganska liten skala men när Edwards syster Alice, som har gåvan att kunna se framtiden, får en vision av att Bella hoppar från en klippa i vad som verkar vara ett överlagt självmord så får det ödesdigra följder.

Catherine Hardwicke, som regisserade den första delen i Twilight-sagan raka vägen till de svulstiga tonårsfilmernas ”Hall of fame” har lämnat över facklan till Chris Weitz som om möjligt lyckas bre på ännu mer. Men det går inte att skylla allt på regissören eftersom även boken som filmen baseras på är segare än tuggummi och mest känns som en transportsträcka. I rollerna ser vi flickfavoriten Robert Pattinson som vampyren med det gyllene håret och Kristin Stewart i rollen som Bella. Taylor Lautner gestaltar återigen Jacob Black – men nu i ny deffad version. Vem av pojkarna som bjuder på den mest välpolerade tvättbrädan låter jag ligga i den enskilde betraktarens ögon.

Filmen handlar egentligen inte om vampyrer och varulvar. Utan den är i första hand bara en romantisk tonårsrulle om en osäker tonårstjej som fallit pladask för den uppenbara skönhet och svårtåtkomlighet som just en vampyr utstrålar. Såhär i 2010-talet så skulle lite mer girl-power vara på sin plats, men Bella forstätter vara mer förvirrad och i behov av räddning än någonsin tidigare. Men nu ska vi inte gråta över spilld mjölk utan låt oss istället vara glada att vi tagit oss förbi den tråkigaste och grundaste delen i Twilight-sagan och kan sätta fokus på den tredje delen Eclipse, som har premiär i slutet av denna månad. Förhoppningsvis är den lite saftigare att sätta tänderna i.

0
0
  

FILM: Daybreakers

Postat av
45

FILM & TV. I framtiden rullar vardagen på som vanligt. Barn ska lämnas på dagis, golv ska dammsugas och läkartider passas. Det som skiljer dagens samhälle från det som presenteras i Daybreakers är att 95 % av befolkningen har förvandlats till vampyrer.

År 2019 börjar bristen på människoblod bli akut och det nationella blodinstitutet arbetar febrilt med att framställa ett substitut. Vampyren och blodforskaren Ed (Ethan Hawke) är en av de som drömmer om att rädda mänskligheten och lever efter filosofin att man inte måste vara ett monster bara för att man är född att vara ett. En dag knackar en grupp människor på hans dörr och hävdar att de har kommit på ett sätt att omvandla processen, att de kan göra vampyrer till människor igen och att de behöver hans hjälp. I rollerna ser vi också Willem Dafoe och Sam Neill. De tyska bröderna Michael och Peter Spierig står för både manus och regi.

Inledningsvis bekantar vi oss med en hel del intressanta frågeställningar. Vad händer i en värld där vampyrerna står för det normala och vi människor är den avvikande minoriteten? Och i sann Twilight-anda ställer sig Ed 10.000-kronorsfrågan; Kan moralen vinna över blodtörsten? Tyvärr tappas mycket av den spänningen bakom slaffsiga splatterscener med åtaliga liter utspädd ketchup och hjärnsubstanser smetade över varenda möbel, bil, vapen och statist.

Är du på jakt efter en medioker söndagsfilm så kan jag varmt rekomendera Daybreakers. Ett tips är att titta noga i början av filmen eftersom den blir mindre orginell och underhållande för varje minut som går.

0
0
  

FILM: Watchmen

Postat av
73

FILM & TV. Watchmen är den efterlängtade och omtalade filmatiseringen av Alan Moores banbrytande och hyllade superhjälteserie från slutet av åttiotalet. Det är söndag eftermiddag när jag med mina popcorn i högsta hugg kliver in i en halvfull biosalong. Frågan på allas läppar är; ska regissören Zack Snyder med hyllade ”300″ i bagaget lyckas imponera ännu en gång?

Vi befinner oss i ett alternativt 1985. Domedagsklockan visar på fem i tolv. Relationen mellan USA och Sovjet är spänd, upprustningen av kärnvapen länderna imellan får övriga världen att hålla andan. President Nixon har blivit omvald ännu en gång efter segern i Vietnamnkriget, allt tack vare Dr. Manhattan och hans superkrafter. De maskerade superhjältarna som under årtionden rensat bland amerikas avskum har blivit förbjudna enligt en ny lag och endast Dr. Manhattan och The Comedian förblir aktiva i regeringens tjänst. Rorschach, även han en tidigare medlem i den upplösta superhjältegruppen ”Watchmen” förblir aktiv men jobbar på egen hand. När The Comedian blir brutalt mördad och polisen misslyckas med att finna ledtrådar fattar Rorschach misstanke om att någon försöker röja föredetta maskerade hjältar ur vägen, men vem och framförallt varför?

Jag har aldrig läst Watchmen i sin ursprungliga form, men kommer ändå snabbt in i storyn, jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag sitter som klistrad i biostolen. De flesta skådespelare bjuder på ljumna prestationer. Att svenska Malin Åkermans roll är den mest omtalade råder ingen tvekan om. Tyvärr kommer hon inte till sin rätt som latexbeklädd superdonna och fungerar mest som ett kuttersmycke på denna mörka, våldsamma men alldeles alldeles underbara actionkavalkad.

Det är uppenbart att Snyder vill haka på den trend vi sett allt mer av de senaste åren, att återge en mindre heroisk sida av den klassiska superhjälten och han lyckas bra. För vad händer egentligen med en maskerad brottsbekämpare som lägger trikåerna på hyllan? Vi bjuds på en inblick i de avdankade hjältarnas vardag och trots de många hopp i tiden vi får hänga med på blir det aldrig rörigt eller svårt att följa. Det är grafiskt snyggt från början till slut och redan en kvart in på den nästan tre timmar långa speltiden står det klart att Watchmen inte är en actionrulle som alla andra.

Halvvägs känns det dock som filmen står och trampar lite för länge på samma ställe. För många frågor utan svar och lösa trådar som man känner bara trasslar till allt. Men då vänder det, luft blir till guld och filmen tar fart på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Mycket tyngd vill jag lägga vid grymt estetiskt tilltalande kameraarbete och specialeffekter som ger filmen extra djup tillsammans med noga utvald musik. När Simon & Garfunkels ”Sound of Silence” dånar i salongen till bilderna av ett regnigt New York och the Comedians begravning är skvalpranden i ögat på översvämningsnivå. Kalkon-nivån däremot, den är maxad när vi kommer fram till den sexscen som utspelar sig på en eldkastande flygfarkost till en grungeversion av Leonard Cohens ”Halleluljah”.

Minutemen som är Watchmens föregångare får vi stifta närmare bekantskap med.

Dr. Manhattan står på Mars tillsammans med sin gamla hjältekollega tillika exflickvän när bitarna börjar falla på plats. Hon försöker övertala honom att återvända till jorden och rädda mänskligheten från en säker undergång. Svaret han ger henne; ”Existensen av liv är kraftigt överskattad” ekar fortfarande i mitt huvud när jag lämnar biosalongen. Det påminner mig om hur sorgligt dåliga vi människor är på att ta hand om varandra och planeten vi lever på.

Bortsett från ett fåtal mindre genomtänka scener skulle jag vilja beskriva filmen som magisk. En mångbottnad actionfilm som kanske inte lockar den mest hårdnackade fanskaran, men som tåls att ses om och om igen. Istället för frågan ”Vem vaktar väktarna” undrar jag med skräckblandad förtjusning; vem räddar oss från oss själva?

0
0
  

FILM: Twilight

Postat av
66

FILM & TV. Historien om Bella och vampyren Edward tar sin början när hon flyttar till den regniga småstaden Fork i Washington. Hon är inställd på total tristess och ljumna middagar med sin pappa på stans enda servering, men en vanlig biologilektion förändras allt.

Hon blir placerad bredvid Edward, han är vacker som en dag, likblek, iskall och Bella kan inte ta ögonen från honom. Ur detta möte spirar sedan en besynnerlig kärlekshistoria som trollbundit en hel generation.

Filmen är baserad på Stephanie Meyers succéroman ”Om jag kunde drömma”. Hajpen kring boken som länge varit en storsäljare i USA ställs som en motsvarighet till Harry Potter av många kritiker och risken att filmen skulle snubbla på de höga förväntningarna var överhängande. För regin står det enligt många säkra kortet Catherine Hardwickes med ”Tretton” och ”Lords of Dogtown” i bagaget. Det tycks vara så att Hardwrickes är en av få vuxna som har kvar förmågan att tala tonåringarnas gåtfulla språk.

Edward (Robert Pattinson) försöker gång på gång övertyga Bella (Kristen Stewart) att han inte alls är rätt för henne utan kanske rent av farlig. Men att tämja den farliga killen är en klassisk tonårsattraktion och Bella faller pladask. När hon till sist upptäcker hans dolda identitet är det redan för sent, hon är upp över öronen förälskad i honom och de inleder en passionerad relation. Vi får se hur stackars Edward kämpar mot sin uråldriga blodtörst och slits mellan att vilja hångla upp och äta upp sin flickvän. Som om det inte vore nog med den direkta livsfara deras förhållande utgör dyker ytterligare trubbel upp när det visar sig att andra vampyrer härjar i trakten. Alla går inte på samma ”vegetariska” diet som Edward och hans familj och jakten har bara börjat. Kontrasterna mellan Bellas alldagliga liv och Edwards vardag och försök att leva ett så normalt liv som möjligt ger filmen ytterligare djup och gör det hela lite mer intressant.

Något som däremot inte är intressant är dialogen. Tyvärr räcker det inte med fantastiskt bildspråk och vackra omgivningar som totalt hänför både mig och min annars svårimponerade sambo när dialogen är torftig och känns otillräcklig. Hur det är möjligt när filmen baseras på 400 sidor text är för mig det största mysteriet. Det är också enerverande hur hela filmen osar av sex på ett pinsamt barntillåtet sätt och man tvingas ställa sig frågan; går det verkligen att göra en vampyrfilm utan en enda droppe blod?

Trots de många punkter på minusidan har Twiligt en svårdefinierad dragningskraft. Hade jag varit tonåring än idag hade jag nog inte skrivit den här recensionen utan istället suttit klistrad framför tv:n och kollat på Twilight från morgon till kväll. Men med lite perspektiv på både tonårslivet och filmen känns det inte som den når ända fram. Jag pendlar hela tiden mellan att älska den och att inte alls förstå dess storhet. För vad är det egentligen jag gillar? Är det den svulstiga blandningen av tonårsdrama och vampyrthriller eller Bellas förmåga att se hoppfull, kåt, förvirrad och kär ut på en och samma gång?

Kan man ta filmen för vad den är, en vacker historia om omöjlig tonårsförälskelse och se förbi de tafatta försöken som gjorts för att vara en thriller så är Twilight en film som tål att ses mer än en gång.

0
0
  

FILM: Knowing

Postat av
Svara

FILM & TV. Nicholas Cage är en av mina många favoritskådisar, så efter att ha sett trailern för Knowing bokade jag biljetter till första bästa visning. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag sparat den hundralappen och istället tittat på hur mina blommor växer i rabatten, underhållningsvärdet är ungefär detsamma.

Filmen tar sin början 1959. En ny skola invigs i Lexington, Massaschusetts. Som ett inslag i cermonin har eleverna ritat bilder av hur de tror framtiden ska se ut. Alla barnen ritar rymdskepp och flygande bilar utom Lucinda Embry, hennes teckning är istället ett papper fyllt med kryptiska siffror. Alltsammans begravs sen i en så kallad tidskapsel på skolgården. 50 år senare öppnas kapseln och Lucindas bidrag hamnar i händerna på John Koestler (Nicolas Cage).

För regin står Alex Proyas som gett oss The Crow (1994) och I, Robot (2004). I rollerna ser vi bland annat Chandler Canterbury som Caleb och Rose Byrne som Lucindas dotter Diana.

John jobbar som astrofysiker och lärare på MIT. När han inte gör det smygsuper han i källaren för att dämpa sorgen efter sin frus död. En kväll efter att han nattat sin son Caleb tar han av ren tristress en närmare titt på Lucindas syn på framtiden. Det visar sig då att siffrorna inte är slumpmässigt utplacerade utan betecknar exakta datum, koordinater och dödsantal för de största katastroferna i världen de senaste 50 åren. Tre av katastroferna har ännu inte inträffat och John är fast besluten att göra allt som står i hans makt för att stoppa dem.

I jakten på svar hittar John Lucindas dotter, den ensamstående mamman Diana och hennes dotter Abby. De sista siffrorna på pappret innehåller nämligen ingen indikation på hur många som kommer dö i den katastrofen utan enbart bokstavskombinationen ”E.E”. Tillsammans luskar de fram att det står för ”Everyone else”. Världen går mot sin undergång och det finns inget att göra åt saken, eller? Vad gör man egentligen när siffrorna på ett papper tar slut? Får man panik eller tar man fram ett nytt papper och skriver vidare? Kan svaret finnas bland de viskande rösterna Caleb och Abby hör i sina små huvuden?

Actionscenerna är fantastiskt välgjorda och 70 minuter in i filmen sitter jag som klistrad och älskar allt jag ser. Sen faller det. Pang, bom och evigt mörker. Filmen är bortom all räddning. Det känns som för många kockar försökt samsas om soppan. Receptet lyder; blanda hårdkokt action med aliens och scientologi. Tillsätt en spågumma á la ”The ring” och en slaffsig kärlekshistoria, servera med en skådis som alltid står onormalt bredbent och en enorm budget. Smaklig måltid! Tyvärr smakar det inte alls bra. Sista halvtimmen sitter jag och planerar bättre alternativa slut på filmen samtidigt som jag räknar hur många popcorn jag kan få in i munnen på en och samma gång, och känner mig ändå extremt uttråkad.

När eftertexterna äntligen rullar upp på duken sitter biopubliken knäpptyst. Jag ser hur folk börjar titta frågande på varandra när ljuset sakta tänds i salongen. ”Där försvann två timmar av mitt liv som jag aldrig får tillbaka” är den enda tanken som far genom huvudet när jag tänker tillbaka på Knowing. Sällan har jag skådat en film som gått ut så starkt och sedan körts totalt i botten.

0
0
  

FILM: Änglar och Demoner

Postat av
1

FILM & TV. Tom Hanks är tillbaka som symbolforskaren Robert Langdon i en av sommarens hetaste filmer.

Om du gillade Da Vinci-koden och om du gillar mord, konspirationer och välgjorda actionscener kommer du att älska Änglar och Demoner. Regissören Ron Howard har höjt ribban med inte bara ett, utan två pinhåll med denna gastkramande thriller.

Det är nutid, vi befinner oss i Rom. Påven är död, en ny ska väljas och katoliker över hela världen håller andan i väntan på den vita röken. Samtidigt som ett bombhot riktas mot Vatikanstaten blir fyra av kardinalerna, de män som kan bli framröstade till ny påve, kidnappade. En kardinal per timme ska sätta livet till och vid midnatt smäller det ordentligt, enligt hoten. Bakom dessa dumheter står Illuminati, en hemlig organisation av fanatiker, vetenskapsmän och akademiker som inte varit i farten sedan 1700-talet.

Vatikanens säkerthetspolis står handfallna och de kallar in Robert Langdon, den amerikanske symbolforskaren. Polisen söker febrilt efter bomben och kyrkan sätter sig emot en evakuering av Vatikanen eftersom de måste hålla god min inför omvärlden. Vittoria Vetra (Ayelet Zurer) är vetenskapskvinnan som kallats in för sin grymma koll på den antimateria som hotar att spränga halva Rom i luften. Langdon snappar snabbt upp ett 400 år gammalt spår och tillsammans inleder de en desperat kamp mot klockan för att rädda de fyra kardinalerna och hitta bomben.

Ewan McGregor imponerar i rollen som påvens ställföreträdare. Stellan Skarsgård däremot gör sin vanliga macho-roll som chef för Schweizergardet, inga överraskningar här inte. En av mina personliga favoriter, Hans Zimmer, är med och gör musiken, vilket nästan ger filmen ett högre betyg än vad den förtjänar.

Det är lätt att tro att man ska tröttna på det eviga symboltolkandet och ledtrådsletandet, men det är spännande från första minuten tills eftertexterna rullar. Det skulle väldigt enkelt kunna bli rörigt med alla namn, årtal och kyrkor hit och dit men Langdon finns alltid där som en biblioteks-MacGyver och reder upp begreppen. Filmen bjuder på en rad överraskande vändningar och som ett stort fan av konspirationsteorier kan jag inte annat än älska rullen trots det superbanala slutet.

0
0
  

FILM: American Teen

Postat av
1

FILM & TV. Rebell, nörd, prinsessa eller sportfreak? Vilken kategori tillhörde du på gymnasiet? American Teen tar dig antingen med på en nostalgitripp tillbaka till skoltiden eller en förhandsvisning på vad du har framför dig. I allra värsta fall speglar filmen den vardag du lever i just nu.

Den Oscarsnominerade Nanette Burstein är kvinnan bakom dokumentären American Teen där vi får följa fem ungdomar och deras liv, sista året på High School (motsvarande gymnasiet) i USA. Kritiker har kallat filmen ”en verklighetens American Pie” och jag kan inte annat än att hålla med. Skulle man plocka bort alla trådsmala modeller, anabola-killar och skejtproffs ur vilken amerikansk tonårskomedi som helst skulle det här bli resultatet.

En av tjejerna vi får följa är Megan, den omåttligt populära tjejen som kommer undan med vad som helst och alltid får sin vilja igenom. Men bakom den perfekta fasad hon kämpar för att hålla uppe döljer sig familjeproblem och den enorma press att få högsta betyg i allt, som hon sätter på sig själv. Nörden Jake gör allt han kan för att hitta en tjej som inte är otrogen och som delar hans intressen. Mitch är killen som sportar på deltid och extraknäcker som hjärtekrossare. Colin däremot brinner verkligen för att spela basket, eller är det kanske hans pappa som eldar på honom? Han lägger hur som helst all sin vakna tid och energi på att kamma hem ett basketstipendium till college. Han drömmer också om att en av talangscouterna som tittar på hans matcher ska erbjuda honom ett kontrakt. Hannah är tjejen som inte är som alla andra. Hon drömmer om att komma bort från den lilla staden och göra en storslagen karriär i filmbranschen. När hennes pojkvän sedan flera år tillbaka plötsligt gör slut tycks det inte finnas något ljus i tunneln – tills Mitch gör entré i hennes liv …

American Teen känns mest som en väldigt plågsam påminnare om ett liv jag lämnat bakom mig. Vi kan väl alla hålla med om att gymnasiet är, oavsett vilken kategori man tillhör, en riktigt jobbig period? Först måste man välja ett gymnasium – som i sig känns som ett livsavgörande beslut. Sedan är det betyg, högskoleprov, viljan att passa in, få nya vänner, planera för framtiden och där i mellan ha tid att bara vara sig själv, vem nu det är.

American Teen har blivit uppmärksammad världen över för sin råa och sanningsenliga inblick i den typiska tonåringens liv. I USA är dokumentären tillåten från 13 år på grund av alkoholen, rökningen, de sexuella och våldsamma inslagen – som är vardagsmat för dessa ungdomar. Filmen är kanske inte att rekomendera till fredagsmyset men den är utan tvekan sevärd och tar upp flera viktiga frågor som tål att diskuteras.

0
0
  

FILM: Hannah Montana the Movie

Postat av
55

FILM & TV. Hannah Montana är ännu en omåttligt populär tv-serie som blivit film. Som Sex and the City fast för nioåringar.

I serien följer vi Miley Stewart, hennes pappa och lillebror samt deras vänners liv. På dagarna går hon i skolan som alla andra dödliga men på kvällarna drar hon på sig en blond peruk, en paljettklänning och förvandlas till super-popstjärnan Hannah Montana. En hemlighet som bara hennes närmaste vet om.

Filmen börjar med att Mileys pappa tycker att hennes Hannah-fasoner börjar stiga henne åt huvudet. Han planerar att råda bot på det genom att ta tillbaka henne till rötterna. Hon behöver lära sig vad som egentligen är viktigt här i livet, tänker pappsen och släpar med sig den lilla divan till den gamla hemstaden, tillika bondhålan, Crowley Meadows.

Billy Ray Cyrus och Miley Cyrus gör rollerna som far och dotter så torftigt att jag faktiskt blir orolig över hur deras relation ser ut i verkligheten. För regin står Peter Chelsom, vars största verk innan den här filmen är kärleksdramat Shall we dance med Jennifer Lopez och Richard Gere. Den filmen är sevärd enbart för att Peter Gabriel gjort låten ”Book of love” till soundtracket. Att den trallvänliga dagispopen i Hannah Montana the movie till stora delar är bland det sämsta jag hört hoppas jag inte förvånar någon.

Efter en tid bland höns, lerpölar och noll mottagning på mobilen börjar Miley sakta att inse vad som är viktigt och vem hon egentligen vill vara. Kan cowboyhunken Travis ha något med saken att göra? Frågan är nu bara, kan hon någonsin bli hel igen om hon lägger en stor del av sig själv – Hannah Montana – på hyllan för evigt? Mer trubbel väntar kring hörnet när en reporter från Englands största skvallerblaska får i uppdrag att rota reda på Hannahs hemligheter.

Trots att filmen bitvis är dugligt underhållande ser jag och de andra sju besökarna i salongen frågande på varandra när de börjar dansa en blandning av hiphop och linedance på duken. Samtidigt undrar jag om dagens 8–13-åringar inte hellre kollar på CSI än det här. Men jag är ändå glad att den här typen av film fortfarande får existera. Så barnvänligt, så förutsägbart och tryggt.

Jag blir också sugen på att åka ut till farföräldrarnas sommarstuga efter att ha sett filmen, inte bara på grund av de vackra miljöerna på den amerikanska vischan, utan också för att inte riskera att bli lurad att se Hannah Montana the movie någonsin igen.

0
0
  

FILM: Pathology

Postat av
1

FILM & TV. Ted Grey är den unga och lovande patologen vars liv tar en dramatisk vändning han aldrig kunnat förutse i Pathology, filmen vars svenska titel mycket väl skulle kunna vara ”ej för de kräsmagade”.

Dr. Greys plan hade länge varit solklar: att gifta sig med sin fästmö och tillsammans leva ett harmoniskt liv. Men när han erbjuds en plats i ett prestigefyllt patolog-program kan han inte tacka nej. Allt verkar till en början vara frid och fröjd när han anländer till den rättsmedicinska skolan. Han imponerar direkt på både sin lärare Dr. Morris (John de Lancie) och sina kollegor. Men på grund av sina breda kunskaper kommer Ted på kant med klassens besserwisser Dr. Jake Gallo (Michael Weston) redan första dagen. Deras möte kommer visa sig vara startskottet för en rad händelser som förändrar Teds liv för alltid.

Regissören Marc Schölermann lyckas trots det förutsägbara upplägget bygga upp en riktigt obehaglig känsla som ligger kvar i halsgropen från början till slut. Nämnas bör också att om du inte gillar att se hur människor ser ut på insidan ska du hålla dig borta från den här filmen. Tidigare på sin meritlista har Schölermann ett gäng Scooter-musikvideor och några tyska rullar jag aldrig hört talas om. Milo Ventimiglia som spelar Ted Grey är desto mer känd, kanske allra mest för sin roll som Peter i den hyllade tvserien Heroes.

Går det att komma undan med det perfekta mordet är en teoretisk fråga som Ted ställer sig, men att komma undan med gärningen är inte utmaningen för Dr. Gallo. Ted upptäcker snart den sjuka lek några av hans klasskamrater ägnar sig åt, ett spel på liv och mycket död. Vad gör den som vill stajla med sina kunskaper på obduktionsbordet när kropparna på bårhuset inte räcker till? Rensar upp lite bland stadens patrask såklart. Snabbt slukas Ted upp av den nihilisiska livsstilen som Dr. Gallo erbjuder, eller snarare tvingar på honom och de lever tillsammans en tid i en vardag kantad av droger, sex och ond bråd död. Mörda någon, låt de andra lista ut hur du gick tillväga och den enda regeln är självklart att det inte finns några regler. Problemen dyker upp först när Ted tar sitt förnuft tillfånga och vill dra sig ur spelet.

Det är uppenbart att det finns en intressant tanke bakom filmen, men det räcker tyvärr inte här. En del scener och alldeles för många repliker känns dåligt genomtänkta och överflödiga. Det har lagts massor av krut på att skapa äckligt realistiska lik och köttsår, hade man istället satsat på ett bättre manus och skådespelare så hade filmen helt enkelt blivit bättre. Jag stör mig också på att polisen verkar vara helt lobotomerad i sitt arbete och att människor som tillbringar nätterna med att mörda, obducera, knarka och ha våldsamt sex fortfarande orkar med att utbilda sig på dagarna.

Det ska föreställa en thriller, men det som skrämmer mig mest med filmen är tankarna jag blir lämnad med i skallen när den är slut. Det finns ju trots allt människor i världen som saknar samvete och empati på samma sätt som Dr. Gallo och hans gäng gör. Men Ted gav sig in i det dödliga spelet och jag gav mig på att recensera filmen och som vi alla vet: har man gett sig in i leken får man leken tåla.

0
0
  

FILM: PUSH

Postat av
Svara

FILM & TV. Något som utan tvekan ligger i tiden är filmer om det övernaturliga. Är det inte superhjältar så är det vampyrer, trollkarlar eller rymdvarelser. För att det ska bli riktigt bra krävs något som sticker ut ur mängden och tyvärr finns inget sådant i ”Push – a new generation of superheroes”.


Människor runt om i världen föds med olika typer av superkrafter. En del kan se framtiden, andra kan flytta föremål med tankkraft eller läsa dina tankar. Divisionen, som är en topphemlig instutition, jobbar världen över med att rensa bort dessa supermänniskor från gatorna och förvandla dem till vapen som de kan styra och ställa med hur de själva behagar. Nick (Chris Evans) och Cassie (Dakota Fanning) är två av dessa supermänniskor. Tillsammans letar de i vartenda skrymsle av Hong Kong, där filmen utspelar sig, efter en kvinna som Cassie förutspått har något i sin ägo som kan stoppa Divisionens framfart. Tyvärr finns det mer än en makthavare som vill ha supermänniskorna på sin sida, så när en asiatisk kriminell liga också sätter efter dem får våra huvudpersoner det hett om öronen. 

Så här långt skulle det lika gärna kunna vara X-men eller kanske ännu hellre Heroes som jag beskriver. Dock tycker jag det är en skymf att jämställa Push med X-men ochHeroes som båda är mästerverk i mina ögon. Det känns däremot mer okej att dra paralleller mellan Push och Jumper. Där den sistnämnda rullen snubblar på höga förväntningar och överdriven hype så lyckas Push aningen bättre genom att slå underifrån och överraska lite mer.

Miss Dakota Fanning, som lätt hamnar i ”barnskådis som hade tur”-facket och Chris Evans, som för mig tidigare bara var manlig fjortis i Not another teen movie, bjuder båda på mycket väl godkänt skådespeleri. Bitvis är det spännande och fascinerande men tyvärr hjälper det inte med vackert foto och duktiga skådespelare för att väga upp ett halvdåligt manus. Det börjar trist, blir bättre, mycket bättre, för att sedan dala igen. Den ojämna kvalitén på filmen får mig att känna mig osäker på betyget jag ger den, men iPush finns det helt enkelt några fallgropar och ologiska luckor för mycket. Kanske hade en extra månad vid skrivbordet ”pushat” upp den här superhjälterullen till en fyrapoängare.

0
0
  

FILM: Taking Woodstock

Postat av
1

FILM & TV. Ang Lee, regissören bakom Brokeback Mountain och Crouching Tiger, Hidden Dragon ger oss Taking Woodstock, en föga imponerade rulle om alla rockfestivalers urmoder.

Filmen är baserad på Elliot Tabers memoarer. Mannen som lyckades kamma hem Woodstock-festivalen till sin egen lilla håla när grannbyn sa nej. Som tittare måste man vara rejält insatt i den sanna historien bakom Woodstock för att det ska bli intressant. Det handlar om en stor konsert, ändå får vi inte höra någon musik. Det handlar istället mer om Elliots resa från att vara smygbög i New York till att kämpa sig ur garderoben hos föräldrarna, hemma i den lilla byn på landet. Frågan lyder dock; går det att styra upp världens första och största festival med en girig mamma och en slagsmålkåt farsa i hasorna? Som om det inte vore nog så har Elliot också ett väldigt frigjort och liberalt teatersällskap i ladan.

Ang Lee spelar lite för mjukt på den drogkultur som rådde. För 40 år sedan var det inte många hippies som satte sig emot att LSD var en drog som skapade kärlek och evig lycka. En film som hade kunnat bli både annorlunda och fängslande, som Lees tidigare verk, blev istället platt och barnvänlig. Vi vill se Woodstock, som det verkligen var. Provocerande, nytänkande och ”far out”, som Dan Foglers karaktär Devon uttrycker sig ett flertal gånger i filmen. Dessa är istället element som regissören verkar försökt undvika. Demetri Martin lyckas dock imponera i rollen som Elliot och när filmen kört fast i leran är det delvis Demetri som drar den vidare.

Rent scenografisk är filmen helt fantastisk. Det känns nästan som att min soffa förvandlats till en tidsmaskin och skickat mig tillbaka till dagarna efter Vietnamkriget. Filmen fångar verkligen stämningen, det splittrade USA och den rådande hippiekulturen men det blir lite för mycket spets i kanterna. Jag kan inte annat än att hoppas att Taking Woodstock bara var mellanlandningen inför Ang Lees nästa mästerverk.

0
0
  

FILM: Pride and Glory

Postat av
54

FILM & TV. Edward Norton, som varit en favorit sedan hans fantastiska insats i American History X, imponerar inte i Pride and Glory.

Pappa Tierney (Jon Voight) är polischef för ett distrikt i hjärtat av de smutsigare delarna av New York. Han har två söner i kåren och hans enda dotter är gift med en polis med kort stubin. Tillvaron som borde vara trygg och säker får sig en rejäl törn när fyra poliser i distriktet iskallt skjuts ner.

När interutredarna riktar sina starka lampor mot polischefens familj måste vår huvudperson tillika Tierneys yngsta son Jay (Edward Norton) välja sin moraliska väg. Hur långt är han egentligen redo att gå för att rädda sin familj, poliskårens anseende och sitt eget skinn? Familjebanden som tidigare varit så starka spänns till max och det känns mer som en fråga när än om de kommer att brista.

Ibland undrar jag dock om New York-polisen är så korrumperade och överdrivet stolta som de ständigt framställs i actionfilmer liknande denna. Och jag säger liknande denna för Pride and glory känns till större del som ett hopkok av filmer jag redan sett. Konceptet ”good cop bad coop” verkar aldrig bli uttjatat i Hollywood. Korruption och saftiga familjeintriger är som sagt också klassiska ingredienser i den här soppan.

Det som tillslut fångar mitt intresse är det faktum att ingen känns helt oskyldig. De förhållanden som speglas i filmen är väldigt extrema och det är svårt att inte ställa sig frågan: ”Vad skulle jag göra i samma situation?”. Det jag kommer fram till är att vi alla har mjöl påsen som är mer eller mindre smutsigt och när allt dras till sin spets går det inte komma undan med ryggen fri och samvetet rent.

Även om dialogen bitvis är riktigt vass och de ämnen som tas upp känns aktuella och äkta så är jag inte helt nöjd. Det går inte bara ta ett provokativt uttalande som ”man tjänar mer på att sälja knark en vecka än vad man gör som polisman på ett år” och tro att det blir en höjdarrulle av det. Colin Farrell som spelar den ingifta brodern Jimmy är den som imponerar mest, för till skillnad från Norton levererar han det där lilla extra som gör en karaktär både intressant och trovärdig.

Så sammanfattningsvis; är du sugen på en riktigt testosteronstinn thriller där klichéerna är något fler än överraskningarna så kan Pride and glory stilla din törst.

0
0