Kategoriarkiv: Min psykvård

Nyheter kring min KBT

Postat av
2

Idag på KBT’n så kom vi fram till att jag ska gå i gruppbehandling med 9 andra bipolära patienter i tio veckor innan jag fortsätter behandlingen hos Doktor H. Jag är faktiskt rätt taggad på att träffa lite andra människor med samma diagnos. På något sätt känns det skönt att veta att det finns andra där ute med liknande problem, även om det såklart påverkar oss olika med den här typen av sjukdomar känns det spännande.

Jag kommer också få en bok om bipoläritet som de två behandlarna har skrivit. Minns inte vad de heter just nu, men det är två tjejer som i vanliga fall jobbar på Carema på Tyresö. Doktor H hade med sig en äldre version av boken till våran session idag så jag fick bläddra lite i den och bara då såg jag massor av intressanta saker. Det är självklart inte KUL att vara bipolär, men nu när det är så, så gör jag såklart det bästa av situationen och det är spännande att lära sig mer om vad sjukdomen faktiskt innebär och hur man kan hantera den.

En viktig del av behandlingen handlar om att kartlägga sitt liv och sitt beteende, helt enkelt börja bena ut den här feta röran som mina tankar och mitt liv faktiskt är på grund av bipoläriteten. Nu när jag helt kommit ur depressionen är jag taggad på att lära mig hantera den här skiten och må bättre och bättre. Jag förstår att det kommer ta tid och inte vara lätt och roligt hela tiden så som det känns nu, men jag är redo att sätta igång.

Lunchtime + KBT-session 2

Postat av
4

Det gick bra hos Doktor H idag. Vi pratade mest om vad jag känner att jag behöver hjälp med. Hon ställde frågor och antecknade som en jävla galning medan jag satt och spillde ut mina tankar. De kommande gångerna ska vi försöka bena ut de sakerna jag hade på min ”hjälp mig med det här”-lista. Det är lite svårt att få med precis allt eftersom jag är inne i en smått manisk period nu (det vill säga att jag är i toppen av en kurva som går från deppig till hypermanisk), så jag har svårt att minnas de saker jag mår dåligt över när jag väl mår dåligt – om ni hänger med.

Sen ska vi också vi kartlägga mönster i mitt beteende och mående för att sedan med hjälp av olika övningar, samtal och sånt lära mig hantera min bipläritet. Det här kommer bli spännande! Hon har beställt en bok åt mig också som jag ska få som handlar om just den här diagnosen + att jag kanske ska få träffa en grupp med andra bipolära människor för att få dela lite.. erfarenheter och tankar. Jag har inte helt bestämt mig om jag vill vara med i den gruppen ännu, men jag ska tänka på det tills nästa gång.

Första KBT-sessionen avklarad

Postat av
5

Det gick bra hos psykologen idag. Jag måste komma på ett namn till henne, som jag kan använda när jag pratar om henne. Kännas lite obekvämt att skriva ut hela hennes namn, så från och med nu heter hon Doktor H. 

Doktor H och jag kommer nu att träffas en eller två gånger i veckan. Det känns helt sjukt att min långa väntan på att få rätt hjälp äntligen är över. Problemet idag var att jag inte kunde svara på varför jag var där. Hon frågar ”vad är det du behöver hjälp med?” och jag bara satt där som ett fån. Vad är det jag behöver hjälp med? Ja, varför var det ingen som frågade mig det för 2 år sedan? Det var ju då jag verkligen behövde hjälp! Nu har jag rätt mediciner, ett jobb som inte stressar ihjäl mig där jag får vara både sjuk och ledig och jag har kommit över (nästan helt) mina sociala hinder. Vad behöver jag hjälp med?

Min läxa tills nästa gång är att skriva upp en lista på saker jag vill ha hjälp med. Högst upp på den listan är ”inte få ångest och känna mig som en idiot som inte förtjänar psykvård för att jag inte direkt kan svara på vad som är fel med mig och vad jag behöver hjälp med”.

Min läkare ringde..

Postat av
5

Jag berättade väl att min läkare hade ringt mig? Hon ringer inte ofta upp folk på det sättet, jag känner mig nästan lite speciell. Ska försöka komma ihåg att ringa tillbaka till henne idag eller imorgon (hon pratade in på mitt mobilsvar). Igår pratade jag med mamma och tydligen hade hon ringt till mamma också.. Känns skönt att veta att hon bryr sig i varje fall. Läkaren alltså.

För er som undrar vad fan jag babblar om kan ni läsa mer om min bipoläritet och psykvård och sånt genom att klicka här. Eller på knappen i headern.

Och ja, jag säker min läkare men jag menar min psykiatriker.

Från min gamla blogg

Postat av
50

Tänk om jag hade lyssnat på de signaler min kropp, min hjärna, min familj och mina vänner försökte skicka mig på den här tiden, då kanske allt inte hade gått åt helvete på det sättet det gjorde.

Så här skrev jag den 22 januari 2007:

”Ibland vet jag inte vad det är med mig, jag förstår mig helt enkelt inte på mig själv. Jag blir sur över saker hela tiden, jag retar mig på saker och blir irriterad för att folk inte förstår mig. Men nu tänker jag; hur kan jag begära att någon annan ska förstå mig när jag inte ens gör det själv?

Jag säger ofta att jag vill att folk ska fråga mig vad som är fel när jag är nedstämd istället för att bli arga på mig för att jag är så lam. Men varför vill jag egentligen att dom ska fråga när jag inte har något svar? Jag blir så trött på mig själv. Går det att ta semester från sitt eget psyke?

Jävlar nu välte jag omkull min colaflaska också, gott att dricka den sen utan kolsyra..

Jag känner mig så avtrubbad, jag är inte riktigt i kontakt med mina känslor. Och när jag istället är i kontakt med dem så är det alldeles för mycket. Jag vet att det kanske låter egoistiskt men ibland känns det som att jag bara ger och ger utan att få något tillbaka. Både till mig själv och andra. En ganska frustrerande känsla.”

Vad jag skulle sagt till min läkare idag

Postat av
46

Jag hade en tid bokad klockan två idag, men var tvungen att avboka den och boka en ny efter att jag flyttat hem till Stockholm igen. Men här är några av de tankar jag tänkt prata med henne om.

Det känns konstigt att jag snart ska flytta ifrån Umeå. Även om jag bara varit här några månader så känner jag mig redan som hemma. Mina känslor kring flytten ligger som allting annat i mitt liv i två skilda läger och jag kastas i mellan dem som en studsboll mellan två betongväggar. Huvudet först in i varje smäll. Jag har tänkt mycket på det här med min vikt och självbild också. När jag är hemma i Stockholm känner jag mig jättetjock och ful, men här är det som lite av dom känslorna rinner av mig. Varför är det så? Varför kan jag vara helt nöjd med mig själv ena dagen och gråta framför spegeln en annan? Det är jävligt tröttsamt. Jag menar, om jag inte ens kan lita på mina egna känslor för mig själv, vad kan jag lita på då?

Medicinerna funkar bra. Jag försöker att inte ta sömnpiller varje kväll utan spara dem tills jag verkligen behöver dem. Ibland delar jag dem på mitten och tar ett halvt. Men även de kvällar jag inte tar dem så sover jag så himla länge dagen efter. Är det verkligen bara insomningen de påverkar? Om ingen väcker mig sover jag 16 timmar. Blir jag väckt tar jag mig ändå knappt upp efter mindre än 10. Jag försöker att inte tänka så mycket på sömnen och ångesten kring den, men jag har inte riktigt kommit över hur dåligt jag mådde förut när jag inte fick/kunda sova allt. Nu har det slagit över åt andra hållet istället. Rädslan för att må som jag gjorde då gör att jag tror att sömnen är lösningen till allt.

Den stora frågan är ju såklart: när kommer jag få en ny kallelse till KBT? 

Going up going down

Postat av
1

Jag vet att det var länge sedan jag bloggade om psykvården eller något om bipoläriteten. Men det har varit en så lugn höst på just den fronten att jag inte känner att jag haft jättemycket att skriva om det. Det är lite trist att jag varit tvungen att boka av två läkartider för att det inte klaffat med när jag är hemma i Stockholm. Och nu tvingas jag boka av en till tid som är på tisdag. Får hoppas att det inte tar ett halvår innan jag får en ny tid.

Vad det gäller svängningarna har jag märkt av dem litegrann, men inte så mycket att jag mått riktigt dåligt av dem. Det har snarare varit mer svängar åt andra hållet, alltså uppåt, den senaste tiden. Den där konstiga lyckorus-känslan som gör att jag måste hoppa, skrika, skratta, applådera som en idiot. Det har varit fler såna än dippar neråt. Även om det såklart tär lite att man har känslor som inte kan kontrolleras oavsett vilket håll de pekar åt så känns det bättre att svänga upp än ner.

Min story (del II)

Postat av
45

Här kommer del 2 av min historia (sjukskrivningen, diagnosen, jobbet och psykvården) Del ett läser du här eller så klickar på Psykvård & Min Diagnos i menyraden här ovanför, där jag samlar allt inom det här ämnet.

När jag kom till läkaren andra gången i oktober 2009 visste jag inte riktigt vad jag ville få ut av mötet. Jag hade gått ner mig så totalt att jag inte kunde urskilja hur långt ner på botten jag verkligen var. Läkaren skrev ut anti-depressiva åt mig och jag började käka mirtazapin actavis (15mg). På jobbet hade jag från 1 oktober bett om att få gå ner till 80% av min anställning, så jag var ledig varje fredag, vilket i kombination med medicinerna gjorde vardagen uthärdlig.

Jag hade fortfarande inget socialt liv och var tvungen att hitta på ursäkter till varför jag inte kunde träffa de få vänner som fortfarande hörde av sig (eftersom jag varit totalt isolerad från att träffa folk i nästan två månader vid det här laget).

På samma sätt som jag deppade ner mig, satt apatiskt på soffan och stirrade rakt fram, sov bort hela helgerna, grät 70% av min vakna tid kunde det blossa upp åt andra hållet. Jag fick lyckorus som jag kallar dem, där det kändes som kroppen skulle explodera innifrån av någon konstig energi. Det började alltid så, som en konstig kramp-känsla i varenda muskel i kroppen som gjorde att jag var tvungen att ställa mig upp, skrika, skratta, spänna mig ännu mer eller applådera som en jävla idiot. Efteråt blev jag helt skakis.

Det kom såklart andra ”uppåt-perioder”, då jag skulle byta jobb, måla om lägenheten, börja plugga till läkare, köpa ett hus, starta ett katthem, åka jorden runt, starta nya projekt, starta bloggar och sajter, skriva massa böcker, ha stora fester, bli känd, rädda världen, bli bäst på något. Leva som en galning.

Krascherna efter de maniska perioderna var hemska. När jag var på topp kunde jag inte förstå att jag någonsin mått dåligt. När jag måde dåligt förstod jag inte vad jag ens hade att leva för. Hade jag någonsin varit lycklig, hade jag någonsin mått bra? Och de här svängarna gick i vågor, ibland flera gånger på en dag, eller en vecka. Mitt liv var en enda bergochdalbana och min stackars sambo fick ta så mycket skrik, gråt och skit av mig att jag än idag är tacksam att han inte lämnade mig. Utöver allt trubbel med mig fick han ju ta hand om allt annat också, handla, städa, laga mat, tvätta och planera våra liv.

Jag kom in i en fas där jag inte kunde ta beslut. Inget val var bra. Ska jag gå till köket och hämta en cola eller gå och kissa först och sen hämta en cola? Nä, jag vet inte. Bäst att jag sitter kvar och börjar gråta på soffan istället. Så var min verklighet från oktober 2009 till december samma år.

Dagarna innan jul gick jag in i en ”uppåt-period” igen och var helt säker på att jag skulle klara att gå upp på heltid på jobbet igen. Jag tror mitt sug efter de extra pengarna lockade så mycket att jag bortsåg ifrån att jag fortfarande mådde piss. Jag kan tillägga att jag shoppade för nästan 10.000 kr i månaden den hösten. Jag gick till mina chefer och bad om en heltidstjänst igen. De tvekade lite först men jag övertalade dem att jag mådde mycket bättre och skulle klara det utan problem. Så från 1 januari gick jag upp på full tjänst igen. Big mistake.

(fortsättning kommer i del III)

Jag måste bara skriva av mig lite

Postat av
3

Min söta mamma kommenterade på mitt inlägg om apoteket och påpekade hur duktig jag var som faktiskt tog tag i problemet. Att gå till apoteket och inse att de har gjort fel och sedan ringa sin läkare är ju inte jobbigt egentligen. Men hade det här varit för ett år sedan..

För det första hade jag aldrig åkt till Umeå om jag mått som jag gjorde förra hösten/förra året. Jag tog mig knappt ur lägenheten och jag tror det gick två veckor som längst utan att jag ens satte foten utanför dörren.

Minns en kväll när jag skulle åka hem från mamma och pappa och trodde jag skulle klara att åka kommunalt. Efter två stationer blir vi avkastade från tåget för att något var fel. Jag stod på hållplatsen och väntade på ersättningsbussen och började gråta så hysteriskt att jag inte fick luft.

Minns också de veckor då jag inte ens klarade av att ställa mig i duschen. Det kunde ta tre dagar innan det blev av. Att städa, plocka ur diskmaskinen eller laga mat var omöjligt. Peter fick ta hand om mig som jag var ett spädbarn. Se till att jag kom upp, att jag fick i mig mat, att jag duschade och kom i säng ordentligt. Jag grät nästan hela dagarna och kunde sitta på soffan och stirra rakt fram i 8 timmar medan han var på jobbet.

En gång under de 5 månader jag var sjukskriven på heltid skulle han träffa sina kompisar en kväll och jag skulle vara hemma själv. EN GÅNG. Så fort han lämnat lägenheten började jag gråta okontollerbart och satt på hallgolvet tills han kom hem igen.

Jag minns skammen över att må dåligt över något man inte kan förklara. Hur dum jag kände mig och hur jag hatade mig själv för hur jag betedde mig. Jag minns hur jobbigt det var att inte kunna lita på sig själv, hur jag ena sekunden kunde må ganska bra och den andra sekunden vara redo att hoppa från balkongen.

I maj 2010 var Peter tvungen att åka på en mässa i Malmö med jobbet. Det var så illa att han inte kunde lämna mig hemma själv, så jag fick åka med..

Det känns som jag blivit rånad på ett år av mitt liv och jag kommer aldrig glömma helvetesåret 2010.

Min story (del I)

Postat av
55

Idag i skolan nämnde en av killarna något skämtsamt om sömnpiller och jag kände mig genast träffad. Jag sa inget om mina sovvanor men började direkt baka ihop ett försvarstal i huvudet. Den allmänna åsikten verkar vara att sömpiller är farliga, beroendeframkallande och något för svaga människor. Nu är jag där igen och pratar om svaga människor, men det är ju så man känner sig när halva samhället ser ner på en för att man behöver hjälp.

När jag gick till en läkare pga. mina sömnproblem (sensommaren 2009) kände jag mig som en knarkare. Som en idiot som försökte lura av läkaren ett recept. Jag trodde det skulle vara  superduper svårt att få hjälp och hade faktiskt inte räknat med att någon läkare skulle ta mig på allvar. Men hur såg min situation ut då? Jag jobbade heltid på ett krävande jobb (inte så fysiskt, men rejält krävande rent psykiskt), jag sov i snitt 4 timmar per natt under veckorna och sedan 16 timmar på helgerna om jag inte blev väckt. Jag orkade inte göra något annat än att ta mig upp till jobbet, jobba och ta mig hem. Bilden här intill hade jag som bakgrund på telefonen och jag stirrade på den varje dag och försökte hitta styrkan att klara av de två första punkterna.

Jag slutade träffa mina vänner. Jag orkade inte ens höra av mig. Tappade väl hälften av mitt umgänge. Några gånger gjorde jag försök att gå på krogen eller haka på till någon fest nånstans. Men det slutade med att jag fick panikångest, satte mig i en taxi och åkte hem (á 670 kr).

Det läkaren gjorde var att skriva ut Imovane åt mig och på bara några veckor hade mitt liv gått från att vara helt jävla outhärdligt, att de kändes som jag skulle drunkna hela tiden till att det varjefall kändes som jag höll mig flytande, även om jag kämpade som en galning för att hålla mig där och klara vardagen. Och med vardag menar jag: gå upp, jobba, ta mig hem, duscha och äta något. Utöver det klarade jag ingenting. Jag grät så fort min sambo lämnade lägenheten. Jag ringde min mamma och grät i telefonen flera gånger i veckan. Utan att riktigt veta varför.

Att jag fick tillbaka kontrollen över min sömn var det som gjorde att jag klarade mig genom livet från augusti 2009 till början av oktober samma år. Då blev det ännu en sväng till en läkare eftersom jag (och människorna runt mig) insåg att jag inte levde ett värdigt liv. Att gråta när man kliver ur sängen på morgonen och sedan ställa sig framför en kamera i 2 timmar, vara superglad, proffsig, säljande och full av energi tog kål på mig. Jag grät på toaletten efter sändningarna och la all energi på att inte krascha totalt.

(fortsättning kommer i del II)

Några tankar kring psykiska problem (igen)

Postat av
4

I förrgår fick jag ett mail från en kille som hade snappat upp här i bloggen att jag är bipolär. Han mailade mig för att säga att jag var stark som vågade skriva om det så öppet och för att prata lite om sina egna problem och hur man hanterar vardagen (i hans fall var det inte just bipoläritet) med vissa svårigheter och hinder. Jag har en del kompisar som tycker jag ska passa mig för att snacka för mycket om mina psykiska problem, om vården jag fått/kommer få och vilka mediciner jag tar. Men jag tycker det är fel.

Jag skäms inte för min diagnos, jag skäms inte över min sjukskrivning (förra året) eller det faktum att jag måste ta sömnpiller nästan varje natt. Varför skulle jag göra det? Jag är inte en svag eller dålig människa på grund av det här och jag tycker det är viktigt att våga prata mer öppet om det.

Jag har sagt det förut, men jag tänker säga det igen. Om jag hade hittat en blogg eller sajt där man pratade obesvärat om depressioner och liknande hade jag inte känt mig som ett jävla freak när allt det här uppdagades för något år sedan. Jag vill bara förmedla en känsla till alla som har ”osynliga handikapp” att de inte är ensamma. Att det är okej, att det kommer bli bättre och att man ska våga stå för den man är. Psykiska problem eller ej.

Ensam och dålig?

Postat av
Svara

Fick ett sms av en kompis idag. ”Alexandra, har du såna dagar då du känner din ensam och dålig? Och vad gör du för att känna dig bättre?”

Tro mig, jag önskar att jag hade ett bra svar på den frågan. Jag har flera års erfarenhet av att känna mig som den ensammaste människan i världen, även om jag alltid varit omgiven av underbara människor. Vänner. Familj. Pojkvän. Det handlar inte om något de gjort fel, det handlar om mitt eget självförtroende. När man mår piss (lite mer piss än bara en vanlig dålig dag menar jag nu), finns det inte mycket som kan lyfta upp en. Man känner sig ensam, fel, dålig, ful och sen klankar man ner på sig själv ännu mer eftersom man inte har någon ”riktig” anledning att må dåligt.

Tro mig, det här att man ”inte har någon riktig anledning att må dåligt”, är den tanke som legat tyngst på mitt psyke de senaste två åren, sedan min ”crash”. När man har ett jobb, bra vänner, en underbar pojkvän och världens finaste familj är det inte socialt accepterat att man mår dåligt. Så när man inte har något att riktigt gnälla på vänder man allt mot sig själv. Det är ju jag som mår dåligt och då måste det vara mig det är fel på. Och sen hela den där grejen att man tror att man kan ta hand om allt själv. Steg ett är att inse att  an behöver hjälp. Att man inte ska behöva må så dåligt och instabilt som man gör.

De dåliga tankarna tar över totalt och du kan inte fokusera på nånting annat. Du tror att alla är ute efter dig på olika sätt. Du letar fel i personer och situationer där det inte finns något fel egentligen, men du kommer hitta något. Om inte så kommer du skapa något. För det är så man håller på när man inte mår bra. Jag har varit där. Jag är där. Jag kommer att vara där. Även om det har blivit mycket bättre senaste halvåret, så har jag en lång väg kvar att gå. Därför känns det tungt att jag kommer vara tvungen att avboka ännu en läkartid pga. att jag är här i Umeå. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg – det är inte värt att påbörja KBT-behandlingen här i Umeå när jag kommer vara tillbaka i Stockholm efter jul. Har man väntat 1,5 år, då kan man lika gärna vänta ett halvår till. Right?

Och för att svar på hennes fråga. ”Jag tittar på töntiga filmer, tröstäter en massa godis, går en promenad med Spotify i lurarna. Jag åker hem till min mamma och pappa och låtsas att jag är 10 år igen och låter dem ta hand om mig. Jag försöker tänka positivt. Jag är en bra människa. This to shall pass.” Ungefär. Men det är tufft. Riktigt tufft.

Bara saker man gör

Postat av
2

Ni vet den där känslan när man är ganska trött, men ändå rädd att inte kunna somna för att man har en tid att passa tidigt på morgonen efter, så man tar ett sömnpiller varjefall? Och när man sedan inte går och lägger sig direkt som man ska göra, utan håller sig vaken ett tag till och trixar med saker i lägenheten tills man blir helt borta i huvudet och gör saker som man dagen efter inte minns att man gjort eller varför man gjort dem.

Ja, precis den känslan.

Nähä? Är det bara jag? Okej.

Om någon kan svara på varför jag lagt min hårborste i papperskorgen så får ni gärna dela med er av den informationen.

Var ju tvungen att avboka..

Postat av
1

Jag skrev ju här tidigare att jag äntligen blivit beviljad KBT-behandling (eller vad man ska kalla det) och att jag inte kommer kunna utnyttja den tiden jag fått tilldelad eftersom jag är här i Umeå nu. Tror ni jag ringde i god tid och bokade om den tiden? Neeeeeeej. Jag var inbokad imorgon klockan nio och enligt deras avbokningsregler måste man ringa minst fyra timmar innan för att inte bli debiterad hela beloppet. Jag kasade mig på telefonen igår vid 16:40 och lyckades boka av skiten.

Självklart bad jag om att få en ny tid, vilket datum som helst efter 1 februari, men sköterskan kunde inte boka in mig utan att först kontakta psykologen (och vi vet ju alla hur lätt det är att få tag på sådana), så nu lär det dröja innan jag får besked. Men hur som helst, det är ett steg i rätt riktning och det känns spännande att få testa andra vägar än piller mot bättre psykiskt välmående. Även om det inte blir förrän om fem månader.

Min läkare sa att hon kunde fixa en remiss så jag kunde påbörja behandlingen här i Umeå men jag vet att det bara skulle kännas jobbigt för mig att börja träffa en psykolog här, och förhoppningsvis få förtroende för den behandlaren och sedan vara tvungen att ”börja om” när jag kommer hem till Haninge igen. Så jag tackade nej till det.

Ps. Bara så ni vet skriver jag alltid ”piller” istället för ”medicinering”, för att jag alltid blir osäker på hur medicin stavas.. D.s

Och på tal om medicinering är de nog dags att peta i sig ett halvt sömnpiller, slänga på en spellista med några Vänneravsnitt, äta några russin i sängen och försöka somna.

Äntligen besked från psyk

Postat av
3

En kort version av vad som hänt so far: jag blev sjukskriven i mars 2010 pga. sömnsvårigheter, depression och mina extrema humörsvängningar. I september 2010 gick sjukskrivningen ut och jag började bli redo att börja jobba igen. Tanken var att jag utöver mina sömnpiller, anti-depp och humörutjämnande mediciner skulle få vård. Samtalshjälp, terapi, KBT eller någonting åt det hållet. Men väntetiden för sådan vård är lång och jag mådde såpass mycket bättre att jag inte orkade kriga för att få den typen av hjälp.

Sen kommer det självklart dippar i mitt välmående och då inser man hur mycket jag verkligen behöver lära mig hantera den här skiten. Mamma har hjälpt mig massor och jag har träffat ett tiotal olika vårdare, läkare, kuratorer och psykologer utan resultat vad det gäller samtalshjälpen.

I början av sommaren träffade jag en psykolog som skulle utreda om jag behöver gå i KBT eller ej. Självklart var jag skitnervös och mådde bajs inför det mötet. Nu, mindre än två veckor innan jag åker till Umeå får jag hem ett papper om att jag blivit ”beviljad” KBT.

Känns lite trist att jag måste skjuta upp den vård jag kämpat för att få i snart två år men shit happens. På måndag ska jag ringa och förklara läget och be dem boka in mig på en tid efter jul istället. Även om det känns jobbigt så känns det sjukt skönt också att saker äntligen börjar hända. Äntligen ska jag få något som hjälper mig utöver det som jag hämtar ut på apoteket för 2700 kr.